Camilla Racing's Blog


Mårtensnatta
21 november, 2013, 18:25
Filed under: Privatliv, Tävling

image

Min pappa startade upp en orienteringstävling vid namn Mårtensnatta för många år sedan. Tror den har pågått hela mitt liv. Har hjälpt till vid tävlingen några gånger och jag har alltid sett upp till de makalösa orienterare som springer runt i skogen i mörkret när det är kallt mm. Det är jobbigt nog att springa, sen i skogen, sen i mörker sen i kyla.

Det finns en hel historia om en munk som blev klyvd av en riddare ute på Revingehed på typ 1600 talet. Ena halvan ramlade i mossen och den andre svävade iväg med lyktan. Sen så fortsätter historien och målet med Mårtensnatta är att med våra lyktor försöka samla in vilsna vålnader så de inte skrämmer militären ute på fältet mm.

Så hela tävlingen är en rolig variant av orientering som pappa fått influenser ifrån Danmark. (Pappa har tävlat i orientering största delen av sitt liv. Långt innan motorcyklar tog upp hans tid så bodde vi på depåer i husvagn redan när jag var liten för pappa sprang orienterings tävlingar.)

Jag får ofta höra och är väl medveten om att jag är en exakt kopia av pappa. Men orienterings kromosomen kom inte med till mig. Jag är extremt dålig på att hitta och körde vilse min allra första typ 1 endurotävling jag körde. Är det inte en motocrossbana eller bandad slinga får jag problem.

Så jag har inte ens försökt visa intresse för orientering eftersom jag hatar att springa och är värdelös på att hitta. Så varför var jag med? Jo, min smarta pistoltränare berättade på förra pistoltävlingen jag sköt (kom på 2a plats efter honom) att den här pistoltävlingen, Mårtensnatta och en gevärstävling bildar en klassiker. Som jag hade stor chans att vinna eftersom ingen orienterare eller gevärsskytt var med på vår pistol tävling. Min pistoltränare kunde inte vara med därmed låg jag redan före de andra i poängställningen.

Detta klickade igång något i huvudet på mig. Jag har alltid vetat om att jag är en tävlingsmänniska. Jag kan tävla om allt men är ändå en både bra vinnare och förlorare. Jag har inga problem att glädjas åt andra. Men nu när jag inte har ett liv längre, inte håller på med hojarna. Så har jag heller inte tävlat i något, mer än pistol, och nu har det uppstått en ny sida hos mig. Jag har inte innan känt hur mycket tävlandet påverkar mig. Antagligen för jag fått naturliga utlopp för det med mc tävlingar var helg och därmed inte behövt ta små vardagstävlingar på så stort alvar. Men nu när det endast förekommer små vardagstävlingar har jag verkligen märkt skillnad! Jag spelade biljard för ett tag sedan och när min kompis vann rös jag från huvudet ner genom kroppen till tårna. Verkligen obehagligt! Nu när min pistoltränare sa att jag kunde vinna så var det kört för mig tydligen. Jag bara kände att jag måste vara med!

image

Med väldigt mycket tjatande och övertalande på pappa så gav han sig och jag fick vara med. Han ville verkligen inte eftersom han inte ville att jag skulle skämma ut honom och han inte hade lust att behöva åka ut sen på kvällen med bilen för att hämta mig för att jag gått vilse. Han kunde redan höra samtalet -pappa, jag står här vid ett träd och en stor sten, HÄMTA MIG!

Som tur är har alla olika handikapp och pappa fick hoppa att se Nitro Circus för att göra om en karta till mig. Timmen innan tävlingen började fick pappa visa på en annan karta att gult var öppen terräng, grönt var skog och blått var vatten. Kompassen var röd pil norr men jag vet inte vad man ska använda den till.

Vi samlades och en till från pistolklubben var där märkte jag, men jag har nog chans ändå tänkte jag. Pappa förklarade tävlingen och visade upp vad vi skulle leta efter, kontrollen, för jag frågade hur den såg ut. (De andra tittade lite konstigt på mig). Vi tilldelas olika lampor beroende på vårt handikapp, jag fick bästa lampan med bäst ljus. Minuterna innan vi skulle starta kliver min pistoltränare innanför dörren och ska vara med. Jag tappar hakan och blir något bitter. Jag vill inte genomlida orienteringen i onödan, dvs inte ha en chans att vinna klassikern. Självklart bara skrattar pistoltränaren och tävlingen drar igång.

En minut innan start får alla sin personliga karta och en lapp med poängen för varje kontroll. Jag har högst poäng på mina kontroller eftersom pappa inte tror jag kommer hitta så många. Det hela gick ut på att ta så många kontroller/högst poäng som möjligt under en timme. Går man över sin tid får man tidsprick (precis som i enduro). Det ville jag verkligen inte ha! Varje kontroll hade ett nr på sig så man skulle verifiera att man hittat rätt kontroll att stämpla.

Jag fick min karta, slog på ett GP:s program på telefonen och en timer på 45 minuter så jag inte skulle springa vilse eller gå över tiden. Sen sprang jag ut och det regnade. Personen som startade 1 min framför mig kom samtidigt som mig till min första kontroll. Det här går ju bra tänkte jag ironiskt för mig själv eftersom han gick och jag joggade. Det var mörkt, kallt, regnade…

Jag tog mig runt och jag kom imål med 7 min till godo så jag var först in, de andra tog fler kontroller än mig. Enormt blöt men glad över att jag genomfört det. Det var inte speciellt kul när jag yrade runt några kontroller och trampade genom mossen eller in i taggbuskar. Men jag hade gjort det och ryggen kändes ok.

När de andra kom in såg jag att de hade helt andra kartor än mig, jag tyckte inte ens att deras såg ut som kartor utan bara något färgkladd.

Pappa hade underskattat mig så fast han som kom efter mig hade tagit dubbelt så många kontroller som mig så vann jag ändå.
image

Efter målgång var det bastu och dusch innan vi åt tillsammans. Jag viste inte att jag hade vunnit förrän prisutdelningen var och vi tre första fick dessa fina trä medaljer. Där varje hade en text bakom där det stod på trean att bra kämpat, tvåan var den verkliga vinnaren och på min stod det att jag egentligen hade förlorat för jag måste arrangera tävlingen nästa år. Vilket är en regel i Mårtensnatta att det alltid är vinnaren som gör. (så ni som hänger med förstår då att pappa vann förra året). Men Pappa vill ju självklart vara med nästa år och jag kan inget om orientering. Aja, Vi har ett år på oss att fundera ut hur vi ska lösa det.


Kommentera so far
Lämna en kommentar



Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s



%d bloggare gillar detta: