Camilla Racing's Blog


Jag är lyckligare nu
6 maj, 2014, 12:00
Filed under: Privatliv

…”Det enda jag ångrar är att jag inte gick tidigare”…

Annonser


Avlägsen dröm
5 januari, 2014, 17:50
Filed under: Privatliv

Passade på att åka hem till min syster och hennes sambo för att umgås lite nu när jag har ledigt. Ställde bilen och klev in i deras hus och direkt drog det över mig, som en avlägsen dröm, alla minnen från sist jag var här.

Min syster tog hand om mig en hel vecka efter jag legat inne på sjukhuset för min bla brutna ryggkota. Jag började tänka, komma ihåg eller minnas hur ont jag hade. Hur hjälplös jag var. Allt jag inte kunde göra. Jag blev nästan chockad!

Vad man glömmer lätt! Kanske är det en överlevnads grej, meningen att vi ska glömma och gå vidare? För jag vet ju om att jag bröt ryggen och kämpar var dag för att bli bra. Men ändå kändes dessa minnen mer som en avlägsen dröm.

Sist jag var på gymmet sade en vän till mig, vad stark du är. Jag svarade med, jaja men det var ju förra året jag bröt ryggen. Jag måste bli bättre på att se mina förbättringar, ge mig själv beröm för hur långt jag har kommit och framförallt hur bra jag har gjort det!

Bra jobbat Camilla, Du är grym!
😉



Sätta ett mål och lyckas
15 december, 2013, 15:26
Filed under: Enduro, Privatliv, Tävling

När det händer omvälvande saker i ens liv lär man sig mycket om sig själv. Mycket viste man redan men det kommer upp på ytan så att säga, det blir lättare att sätta ord på en.

Jag har alltid sagt att jag är en tävlingsmänniska och det är jag. En riktig tävlingsmänniska som kan tävla om att handla mat mest effektivt eller idrottsprestationer. Jag är både en bra vinnare och bra förlorare. Som jag märkt i sommar har jag ett behov att tävla annars rinner allt över och jag blir för exalterad över småsaker. Man vill ju inte vara en dålig tävlingsmänniska som tävlar med andra om allt och är en dålig vinnare och dålig förlorare.

Iom ryggskadan har jag inte kunnat träna eller tävla som jag brukar. Min pistoltränare gav mig idén om att kunna vinna SKIF’s klassiker. Så jag beslöt mig för att genomföra den i år eftersom jag aldrig gjort det, men innerst inne ville jag vinna.

Igår var det sista deltävlingen i klassikern och det var en gevärstävling. Jag träffade alla mina skott utom ett. Tavlorna var utskurna som julgranar och grisar bla. Även olika handikapp användes här som på de andra tävlingarna, pistolskytte och orientering. Min pistoltränare och jag kom på delad plats i gevärsskjutningen. Eftersom jag kom före honom i orienteringen så vann jag klassikern!

Vilken enorm glädje det blir när man sätter ett mål och sedan lyckas uppnå det!

Med det enorma glädjeruset i kroppen kunde jag inte längre motstå ljuden av motorcyklar ute på heden. Jag kände att jag var bara tvungen att köra och det nu!

Ett annat mål jag har haft för mig själv är att jag ska upp på hojen innan året är slut. Det var nog bra att det blev så plötsligt, då han jag inte bli för känslosam över det. Körningen slutade om någon timme så jag fick skynda mig att byta om och hinna ut. Helt plötsligt satt jag på hojen och rullade iväg. Jag körde lugnt på gärdet, lite åttor och mjuka inbromsningar.

Hur kändes det? Jag skulle vilja säga fantastiskt! Men nej, det var otroligt jobbigt, knepigt, frustrerande och obekvämt. Min hjärna kämpade mellan att hålla tillbaka tårarna eftersom den var överlycklig med att den undrade varför min kropp inte alls svarade och var så trött så jag kunde lika bra strunta i att köra för så dåligt gick det. Som om olyckan inte hänt. Min kropp kämpade med att hålla emot det som kändes för jobbigt/ont samtidigt som muskelminnet och hjärnsignalerna försökte koppla samman. Koppla, växla, stå, sitta, ut med benet upp med armbågarna och så ska man titta framåt också. Ja, det var inte fantastiskt kan jag säga. Det var kämpigt! Men jag vill ha lördag imorgon igen!

Idag har jag grym träningsvärk i hela kroppen!



Chokladfabriken
27 november, 2013, 17:03
Filed under: Privatliv | Etiketter:

image

Idag har vi varit på konferensen med jobb på chokladfabriken i Malmö. Jag som inte gillar mörk choklad blev positivt överraskad och den här kakan fick följa med hem. Fick prova andra 70% choklad gjorda på andra bönor och vilken skillnad det är. Choklad ingår inte i dieten men ibland får man unna sig.



Mårtensnatta
21 november, 2013, 18:25
Filed under: Privatliv, Tävling

image

Min pappa startade upp en orienteringstävling vid namn Mårtensnatta för många år sedan. Tror den har pågått hela mitt liv. Har hjälpt till vid tävlingen några gånger och jag har alltid sett upp till de makalösa orienterare som springer runt i skogen i mörkret när det är kallt mm. Det är jobbigt nog att springa, sen i skogen, sen i mörker sen i kyla.

Det finns en hel historia om en munk som blev klyvd av en riddare ute på Revingehed på typ 1600 talet. Ena halvan ramlade i mossen och den andre svävade iväg med lyktan. Sen så fortsätter historien och målet med Mårtensnatta är att med våra lyktor försöka samla in vilsna vålnader så de inte skrämmer militären ute på fältet mm.

Så hela tävlingen är en rolig variant av orientering som pappa fått influenser ifrån Danmark. (Pappa har tävlat i orientering största delen av sitt liv. Långt innan motorcyklar tog upp hans tid så bodde vi på depåer i husvagn redan när jag var liten för pappa sprang orienterings tävlingar.)

Jag får ofta höra och är väl medveten om att jag är en exakt kopia av pappa. Men orienterings kromosomen kom inte med till mig. Jag är extremt dålig på att hitta och körde vilse min allra första typ 1 endurotävling jag körde. Är det inte en motocrossbana eller bandad slinga får jag problem.

Så jag har inte ens försökt visa intresse för orientering eftersom jag hatar att springa och är värdelös på att hitta. Så varför var jag med? Jo, min smarta pistoltränare berättade på förra pistoltävlingen jag sköt (kom på 2a plats efter honom) att den här pistoltävlingen, Mårtensnatta och en gevärstävling bildar en klassiker. Som jag hade stor chans att vinna eftersom ingen orienterare eller gevärsskytt var med på vår pistol tävling. Min pistoltränare kunde inte vara med därmed låg jag redan före de andra i poängställningen.

Detta klickade igång något i huvudet på mig. Jag har alltid vetat om att jag är en tävlingsmänniska. Jag kan tävla om allt men är ändå en både bra vinnare och förlorare. Jag har inga problem att glädjas åt andra. Men nu när jag inte har ett liv längre, inte håller på med hojarna. Så har jag heller inte tävlat i något, mer än pistol, och nu har det uppstått en ny sida hos mig. Jag har inte innan känt hur mycket tävlandet påverkar mig. Antagligen för jag fått naturliga utlopp för det med mc tävlingar var helg och därmed inte behövt ta små vardagstävlingar på så stort alvar. Men nu när det endast förekommer små vardagstävlingar har jag verkligen märkt skillnad! Jag spelade biljard för ett tag sedan och när min kompis vann rös jag från huvudet ner genom kroppen till tårna. Verkligen obehagligt! Nu när min pistoltränare sa att jag kunde vinna så var det kört för mig tydligen. Jag bara kände att jag måste vara med!

image

Med väldigt mycket tjatande och övertalande på pappa så gav han sig och jag fick vara med. Han ville verkligen inte eftersom han inte ville att jag skulle skämma ut honom och han inte hade lust att behöva åka ut sen på kvällen med bilen för att hämta mig för att jag gått vilse. Han kunde redan höra samtalet -pappa, jag står här vid ett träd och en stor sten, HÄMTA MIG!

Som tur är har alla olika handikapp och pappa fick hoppa att se Nitro Circus för att göra om en karta till mig. Timmen innan tävlingen började fick pappa visa på en annan karta att gult var öppen terräng, grönt var skog och blått var vatten. Kompassen var röd pil norr men jag vet inte vad man ska använda den till.

Vi samlades och en till från pistolklubben var där märkte jag, men jag har nog chans ändå tänkte jag. Pappa förklarade tävlingen och visade upp vad vi skulle leta efter, kontrollen, för jag frågade hur den såg ut. (De andra tittade lite konstigt på mig). Vi tilldelas olika lampor beroende på vårt handikapp, jag fick bästa lampan med bäst ljus. Minuterna innan vi skulle starta kliver min pistoltränare innanför dörren och ska vara med. Jag tappar hakan och blir något bitter. Jag vill inte genomlida orienteringen i onödan, dvs inte ha en chans att vinna klassikern. Självklart bara skrattar pistoltränaren och tävlingen drar igång.

En minut innan start får alla sin personliga karta och en lapp med poängen för varje kontroll. Jag har högst poäng på mina kontroller eftersom pappa inte tror jag kommer hitta så många. Det hela gick ut på att ta så många kontroller/högst poäng som möjligt under en timme. Går man över sin tid får man tidsprick (precis som i enduro). Det ville jag verkligen inte ha! Varje kontroll hade ett nr på sig så man skulle verifiera att man hittat rätt kontroll att stämpla.

Jag fick min karta, slog på ett GP:s program på telefonen och en timer på 45 minuter så jag inte skulle springa vilse eller gå över tiden. Sen sprang jag ut och det regnade. Personen som startade 1 min framför mig kom samtidigt som mig till min första kontroll. Det här går ju bra tänkte jag ironiskt för mig själv eftersom han gick och jag joggade. Det var mörkt, kallt, regnade…

Jag tog mig runt och jag kom imål med 7 min till godo så jag var först in, de andra tog fler kontroller än mig. Enormt blöt men glad över att jag genomfört det. Det var inte speciellt kul när jag yrade runt några kontroller och trampade genom mossen eller in i taggbuskar. Men jag hade gjort det och ryggen kändes ok.

När de andra kom in såg jag att de hade helt andra kartor än mig, jag tyckte inte ens att deras såg ut som kartor utan bara något färgkladd.

Pappa hade underskattat mig så fast han som kom efter mig hade tagit dubbelt så många kontroller som mig så vann jag ändå.
image

Efter målgång var det bastu och dusch innan vi åt tillsammans. Jag viste inte att jag hade vunnit förrän prisutdelningen var och vi tre första fick dessa fina trä medaljer. Där varje hade en text bakom där det stod på trean att bra kämpat, tvåan var den verkliga vinnaren och på min stod det att jag egentligen hade förlorat för jag måste arrangera tävlingen nästa år. Vilket är en regel i Mårtensnatta att det alltid är vinnaren som gör. (så ni som hänger med förstår då att pappa vann förra året). Men Pappa vill ju självklart vara med nästa år och jag kan inget om orientering. Aja, Vi har ett år på oss att fundera ut hur vi ska lösa det.



Grattis på fars dag!
10 november, 2013, 07:27
Filed under: Enduro, Privatliv, Träning | Etiketter:

Tittat igenom filmklippen och hittade den här. Kan inte se den utan att börja skratta. Det här är så typiskt mig! Som fisken i Nemo som bara glömmer allting enligt pappa. Bara säger nähä och kör vidare som ingenting.

Jag fick för mig att pappa skrek på mig så jag stannade och tänkte bara nej, vad är det nu. Tittade bort och tog ett djupt andetag innan jag vågade tittade på pappa. Var beredd på värsta utskällningen. Men pappa bara stod och väntade på att köra efter mig så han fattar ju ingenting när jag stannar och bara glor på honom. Haha det är så kul! Stackars pappa!

Grattis på Fars Dag världens bästa pappa! Tack för att du låter mig göra det jag vill allra mest och stöttar mig och alltid finns där för mig. Tack för alla sena kvällar med mc tvätt du tagit hand om at mig. Alla timmar i garaget du spenderat för mig. Alla mil i crossbussen. Ditt stora tålamod gentemot mig. Tack för att du är du, min pappa!



Aqvakul
9 november, 2013, 15:22
Filed under: Privatliv | Etiketter:

I torsdagskväll ringde en vän mig medan jag stod och städade. Hon kom med den roliga idén att bada på Aqvakul. Varken hon eller jag har varit där sedan vi var små. Jag har underbara minnen därifrån så jag har lite dragit mig från att gå in nu i vuxen ålder för jag har inte velat på något sätt råka förstöra dessa finna minnen.

-Du kan få motionssimma några längder och sedan sluta upp med oss och bada om du vill för jag antar att du inte vill missa träningen?
Med den snälla omtanken kunde jag ju inte säga nej. För hur mycket jag än skäms över min kropp och verkligen inte vill visa mig i bikini eller badräckt så lyckades omtanken från min vän övervinna det. Jag intalade mig själv att det var ju en bra anledning till att använda min baddräkt som jag köpt för över ett år sedan men inte använt. Jag hade även dragits med huvudvärk hela dagen så kvalitén på gymträningen på kvällen hade nog ändå inte blivit så lyckad. Så att bada lät verkligen lockande, jag älskar vatten!

Några motions runder blev det inte. När jag väl kom in där blev jag som ett barn igen! Plaskade runt, stod på händer, skrattade så mycket så jag råkade svälja badvattnet flera gånger. Jag var helt lyrisk och över exalterad så när jag skulle hälsa på min kompis vänner så råkade jag nog ta i lite väl mycket. För de sa: oj vilket hårt handslag, självsäkert.. och du tränar mycket va? Vadå typ? Jag blev helt chokad och sa förlåt och sedan ja, är på gymmet ibland. Medan min kompis skratta så hon föll baklänges i vattnet. Frågade henne senare när vi var själva om hon berättat nått om mig men det sa hon att hon inte gjort. Så jag väljer att tro på henne och ta det hela som en komplimang och som bra resultat på min rehab.

Det är så underbart vad ett samtal kan leda till och jag börjar verkligen älska att bo i stan. Trodde jag aldrig sådan ”bonnatjej” som jag är. Men det är så kul att kunna hitta på spontana saker sådär. Det var den roligaste kvällen jag haft på länge!